Ignorera detta
Min vardag får mig att tänka så himla mycket. Jag kan inte somna på kvällarna eftersom att tankarna bara fortsätter att komma. Så vad tänker jag på? Allt mellan himmel och jord, men på senaste tiden har jag tänkt mycket på självkänsla, hur vi ser oss själva och hur vi ser andra människor, hur vi dömer dem, för ärligt talat så dömer vi alltid folk efter första orden och första ögonblicken.
Jag brukar säga till mig själv att jag är självsäker och att jag inte bryr mig om vad folk tycker, men sanningen är att jag gör det, jag bryr mig så mycket, och jag är rädd. Rädd för att tankarna som snurrar i andras huvud är negativa. Rädd för att jag inte räcker till. Rädd för att jag är för mycket. Rädd för att inte bli accepterad.
Jag bryr mig inte alls vad folk tycker om mitt utseende egentligen utan det är min personlighet, insidan, det är den jag är rädd att folk inte ska tycka om. Jag tror att den största rädslan kommer från att jag inte riktigt själv vet om jag tycker om min personlighet eller inte. Ofta frågar jag mig själv, varför jag är så dryg, varför jag pratar så mycket, varför jag pratar så lite, varför jag är så splittrad som person och varför jag känner att jag måste dela med mig av allt. Ungefär som jag gör nu. Jag funderar även på varför folk vill umgås med mig, om någon faktiskt tycker om mig som person på riktigt.
Jag har blivt bortvald, jag har blivit vald, jag har varit hatad, jag har varit älskad. Liksom vilken annan människa som helst. Jag frågar också mig själv ofta varför jag ser människor på det sättet jag inte vill bli sedd på av andra, jag accepterar inte alla och jag blir så besviken. Varför skulle vi inte bara kunna sluta döma varandra, vara som vi är och bli accepterade oavsett? Svar: för att samhället ej fungerar så.
Jag vill vara helt trygg i mig själv, veta exakt vad jag vill, inte bry mig det minsta om hur folk ser mig eller om jag är accepterad och stå exakt för vad jag tycker.
Det här var endast ett inlägg för att skriva av mig, det är varken bra skrivet eller speciellt genomtänkt utan jag skrev bara tankarna som kom medan jag skrev. Det är lite läskigt när jag inte har en aning om vilka sju som läser min blogg och om jag hade haft fler läsare hade jag aldrig skrivit något sånt här så jag är tacksam över det, så att jag kan titta tillbaka och läsa annat än "idag var jag i skolan, det var tråkigt". Okej nu går jag överstyr på grund av övertrött så här tar det slut.
